10 år
Det är svårt att tro att det gått 10 år sedan olyckan.
Och jag har än idag nog inte riktigt lärt mig att acceptera det.
Under en långt tid hade jag väldigt svårt med hantera alla minnen. Att överhuvudtaget röra vid det gjorde mig väldigt nedstämd och sorgsen, men allt eftersom åren gått har jag kunnat börja minnas alla de roliga stunder vi hade.
Men på sätt och vis så känns det surrealistiskt eftersom den världen och de minnena tog slut för exakt 10 år sedan, och efter det fanns ingenting.
Jag minns det som om det var igår,
men allt eftersom åren går så börjar det kännas mer som något jag läst i en bok.
En bok där vi alla är bekymmerslösa barn.
Och så tar den boken slut, och plötsligt är jag vuxen.
Är det här överhuvudtaget begripligt?
Jag känner fortfarande skuld.
Om jag inte hade ringt,
om han inte hade stannat bilen (vilket jag är rätt så säker på att han gjorde under tiden vi talade),
om vi hade talat längre,
då kanske tidsförskjutningen hade gjort så att de aldrig hade mött den där stockbilen och fyra av mina vänner hade fortfarande funnits i livet.
Det är många om,
och en del av mig vet att man inte kan tänka så.
Men en annan del kan heller aldrig släppa det.
Det är förmodligen något jag kommer att bära med mig för resten av livet.
Och jag kan bära det.
Det tär inte på mig i den bemärkelsen,
det hjälper mig snarare att få rätsida på en sak som inte är tänkt att hända.
Sorry om det framstår som jibberish,
det är bara svårt att sätta ord för känslor man själv inte riktigt förstår.
